File:Edgar Allan Poe (Ett hundra år).jpg

Identifier: etthundraren00pete (find matches)
Title: Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet
Year: 1892 (1890s)
Authors: Peterson, C. F. (Carl Fredrik), 1843-1901
Subjects: Nineteenth century
Publisher: Chicago : Engberg-Holmberg Publishing Co.
Contributing Library: The Library of Congress
Digitizing Sponsor: The Library of Congress

View Book Page: Book Viewer
About This Book: Catalog Entry
View All Images: All Images From Book
Click here to view book online to see this illustration in context in a browseable online version of this book.

Text Appearing Before Image:
att jag, vid min möda bunden,Bläddrande i mången gammal saga som man sällan ser, Då jag, hälft i sömnen fången Och fullkomligt glömsk af sången, Tyckte mig förnimma gången Utaf någon. Och hvad mer?Jo, en dof och sakta knackning utanför på dörren sker— Endast det och intet mer. Ah, rätt troget än jag minnes Hur jag kände mig till sinnes,När på golfvet kolens skuggor spöklikt föllo för mig ner. Lång var ännu natten. Ringa Var den tröst jag kunde tvinga Af lektyren, hvilken inga Spår af svunna själar ser.Hon, Lenore, den undersköna, nu i himmelen sig ter, Men på jorden aldrig mer. Hemskt och ovisst sidenfraset Hördes tätt vid fönsterglaset.Och min själ af fasor fylldes, först blott en men sedan fler, Hvadan jag nu, för att stilla Hjertats qval och ur sin villa Föra fantasien, illa Jagad, sade: Någon berMig att öppna dörren, någon sent fördröjd mig endast ber Öppna dörren — intet mer. *) Öfversättningen verkställd af bokens författare.
Text Appearing After Image:
EDGAR ALLAN POE. 282 ETT HUNDRA ÅR. I ett ögonblick jag hadeMig bemannat, och jag sade: Om förlåtelse, min kära herre eller fru, jag ber.Jag satt nickande och tömdeSömnens Ijufva dryck och glömdeLifvets sorger och mig drömdeLycklig, när ni kom. Jag ber Om förlåtelse. . . .Så öppnas dörren. Der sig endast terKolsvart mörker — intet mer. In i mörkrets schakter skickar Jag nu mina vilda blickar,Drömmande om ting, som solen i sitt kretslopp aldrig ser. Men af intet lugnet stores, Ej det minsta stoftgrand röres, Blott en andehviskning höres. Blott ett ord, Lenore, ej fler.Det var mitt. Och stilla susar genom hjertats rymder ner Aterljudet — intet mer. Lågor i min själ jag kände. När tillbaka jag mig vände,Då igen en knackning kom på samma mystiska maner. Ack, jag tänkte, mörk i hågen, Månne det kan vara någon Utanför vid fönsterbågen. Som mig denna oro ger?Stilla nu, mitt hjerta! Hela hemligheten ren jag ser. Det är vinden — intet mer. Upp slogs lu

Note About Images